Wäääh

Är i Älvsbyn. Har mest ätit känns det som - kalasbra alltså. Och singstar, men jag sjunger inte. Var nära att ge mig på en duell på boten anna med Cecilia. Det är förjävligt konstigt att den låten har slagit hårt utomlands? Fascinerande. Finns det någon som på allvar tyckt att den är något att poppa i mp3:n? För övrigt så har jag blivit allmänt utskrattad och hånad (de försökte hålla det inom sig men lite av föraktet slapp ut i form av okontrollerat skratt) Underbart! Brutala hånskratt, men det är ju min vardag, så. Jag är van, för fan.


Don't you know you're on your own



Har varit hemma från skolan idag. Underbart? Nej. Hemskt. Jag har faktiskt idag försökt med alla medel att ta mig till skolan, för vi hade två prov. Som jag nu kommer måste göra sista veckan. Grreeeat. Starkt Elin. Detta ska dock inte hindra mig från kvällens nöjen, samt att dessa innebär en garanti på morgondagens skolgång. Nice, underbart, fantastiskt.
Nä, jag tror jag drar på mig någon halvrisig skjorta och packar ner kameran, sen rör jag mig mot schtaden. Pooss.


HEEEEEEEEEEEEEEJSAN

Hej hela världen! Är i biblo, väntar på att Karlsson ska göra klart sitt oerhört fascinerande skolarbete så att jag kan få äta. ÄTA.. Undra vad det är för mat idag? Hoppas att det är gott, äcklig mat kan nämligen förstöra en hel dag. När man kommer hem typ tjugo i sex från skolan och fryser och är så djävla trött och less och så kommer man hem till.. Korvstroganoff. Va? Varför? Då vill jag bara lägga mig på soffan och gråta, samt slita mitt hår av skallen. Det är helt otroligt.

I'm living for something now

Min mobil är tillbaka. Det är helt otroligt. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAN, jag visste det ju. Att vi hade något speciellt. Att du inte försökte ta livet av dig. Jag tvekade, men innerst inne visste jag. Att du inte avskyr mig. Att det var en olycka. Att du skulle kämpa dig tillbaka till mig.
Eller så är pappa en teknisk trollkarl. För det till och med var bubblor i kamera-linsen. Simkortet hade bara tappat en kontakt men minneskortet var totalt förstört. Jag tvekade. Men det spelar ingen roll längre.

PÖSSSSSSSSSSSSSSSSS



Okej, nu är det ju så att jag försöker att inte vara hästisen på bloggen, men det går inte att låta bli ibland. För det här kräket gör min dag, varje dag.

Usch och fy!

Sitter här och skriver saker, lite i min egen värld. Plötsligt hörs ett ljud alldeles vid mitt öra. Ett litet surrflax.. En harkrank. ÅH GUD FÖRBANNAT när ska dom jävlarna gå i ide för vintern? Eller dö? Eller vad dom nu gör? Faen vad äckliga dom är. Enligt wikipedia kallar vi i norra Sverige dem för långbenskrankar. Någon? Det ska jag börja med. Kring Pite heter dom tydligen Kåggamoy, Karlsson, Lisa, bekräfta detta? För wikiälskling kan inte ha fel. No way. Inte om en liten insektsdjävul.


Missing you like, missing you like crazy.. Åååohh..

Min mobil har tagit självmord. Alltså inte min nya fina mobil, den har jag ju tappat i backen så till den milda grad mycket att den fick ett sammanbrott och fick åka in på lagning. Sen det hände, typ tre veckor innan skolan började så har jag fått använda min kära gamla w810i igen. Det har funkat relativt bra, trodde jag. Den fick följa med på lite olika aktiviter, typ åka karusell och rida km. Ja, jag trodde vi hade en fungerande deal faktiskt. Att vi på något plan hade en unik relation, sådär telefon och människa emellan. Men nej.

Hur vet jag att telefonen tog självmord? Jo, lördag natt mådde jag lite dåligt och hade därför arrangerat en sk. "spyhink" bredvid min säng. (Lite vatten och diskmedel i en skurhink) Somnar tydligen med telefonen i handen, vilket inte är ovanligt. Vaknar, utan att ha kräkts på morgonen och ska bara kolla vad det var för meddelande jag fick igår alldeles innan jag somnade. Men vart fan är telefonen? Ja, den brukar nästan varje natt falla ner på höger sida av sängen, så den hamnar mellan bädden och väggen. Inte där. En förskräcklig misstanke börjar ta form i mitt bakhuvud. Nej, det kan inte vara möjligt. Oddsen är så djävulskt små. Hinken var placerad med smala sidan ditåt, ganska långt ned. Det kan inte ha hänt. Vänder mig åt vänster och..
där
ligger
den.
Som ett lik i beck. Fast den flyter inte, har sjunkit till botten. För att äntligen få ro. Det var ett jävla självmord säger mini-gunvald i mitt huvud och sparkar till en hjärncell.

Obduktionsrapporten visar att mobilen har varit död ett bra tag. Fuktskademarkeringarna lyser så röda dom bara kan bli och det är bubblor i kameralinsen. Varför gjorde den så? Är jag så svår att leva med? Verkar inte bättre.


Uppdatering loverz

Uppdaterar nu, efter påtryckning av Jennifer! Starkt jobbat, det krävs en hel del för att få fram nya inlägg på den här bloggen. Tekniskt sett borde alla hata min blåggiz, för generellt sett föraktar ni alla bloggar som inte uppdateras fyra gånger om dagen, och det gör inte den här. Och kommer nog mest troligt aldrig att göra. Synd, men sant.

Hej och hå! Det ser ut som skit i hela huset och jag måste städa innan jag drar. Kommer jag göra det? Tveksamt. Jag gör nämligen oftast inte vad jag bestämt mig för och det händer ofta att jag gör motsatsen till det dessutom.


Numero uno

Har nyss avnjutit en delikat måltid, tillagad av ingen annan än - mig själv. Ja, man tackar och bockar. Det finns ingen anledning att förneka att jag är en fulländad gourme-kock. En kulinarisk mästare.
Vad var dagens smakliga måltid då? Potatisbullar och groddar. Det negativa med groddarna är att de kommer från grogården, blandning med alla mjöliga groddar i en söt liten bytta. Detta, mina vänner, älskar jag. Min beslutsångest blir kortsluten, inträngd i ett hörn. Den kan inte existera. Det finns bara ett litet problem, en liten sak som får hela allt att bli nedtaget tre snäpp på otrolighetsskalan. Boven i dramat. Kryddstarka rädisgroddar, i despise you.

Svar till kommentaren på förra inlägget:

Jag hatar dig Cecilia!

RSS 2.0