Igår tittade jag lite på Biggest Loser. Detta är ännu en sak som fascinerar skulle jag vilja säga. Eller frustrerar.. En av jättekvinnorna kliver upp på vågen och väntar förskräckt på domen.. Hur mycket väger hon? Spänningen är olidlig. Jag kommer självklart inte ihåg siffrorna då jag är förtidsdement, men inte var det lite inte.

Och jättekvinnan börjar gråta. Är det för att det äntligen har gått upp för henne att hon ska skämma ut sig i internationell tv? Är det för att hon är den fetaste kvinnan i byggnaden? Är det för att hennes son som står bredvid henne har blivit ett vandrande fläskberg? Nej, nej och dubbelnej.
När den smala programledaren frågar henne vad det är svarar hon "jag är fet. Jag inser det ju nu! Jag lider av fetma"

Då kände jag bara JAHA FATTAR DU DET NU?! Det har aldrig stört henne att hon inte tar sig in genom vanliga dörrar eller att inga kläder säljs i hennes storlek, det har hon inte märkt? Alla tusen tecken som hon måste ha stött på vardagligen tack vare sin övervikt? Nä, nä, nä. Sen bettar jag också på att man måste vara fet för att få vara med i Biggest Loser. Det måste liksom ha varit ett antagningskrav. Satt hon där hemma och undrade varför just hon skulle få vara den första smala som var med i BL?

Min slutsats är alltså, att eftersom att kvinnan omöjligen kan vara så brutalt, outhärdligt korkad så är det hela bara spel. Vilken gör hela tv-programmet meningslöst. Man vill ju se blod svett och tårar, på riktigt.