Det är aldrig kul att veta att man har misslyckats. Att veta att man är körd. Det är inte roligt helt enkelt. Det svider. Man vet att man egentligen hade kunnat klara det, kanske bra till och med. Om man bara hade gjort sitt bästa, men det har man inte gjort. För man var för slö. För man trodde att ett mirakel skulle dyka upp helt plötsligt och rädda en i sista sekunden. Men i verkligenheten så händer inte det. Och det värsta i det hela är inte känslan när man lämnar in provet och vet att man har snittat typ två poäng, det är inte när man jobbar arslet av sig i onödan och det är inte ont i magen när man tänker på nationella provet. Nej, det är att veta att man har svikit någon. Den människan som faktiskt tror på en. Och man vet att den personen kommer inte bli arg, utan besviken. Det mina vänner, är det som gör mest ont. Det är fan i mig därför jag sitter här med tårar i ögonen nu. Så pappa, om du läser det här: förlåt. Jag har lärt mig något iallafall.