Jaha. Skräckfilmer och jag är inte en bra kombination, det är bevisat sedan länge. Har tillsammans med Hanna lyckats genomlida ett par stycken men det är inte nådigt.  Ändå plågar jag mig igenom det. Kikar fram bakom kudden. Rycker till vid alla plötsliga ljud eller rörelser. Men det är efteråt som är det värsta, när man måste vara rädd för clowner, speglar eller kristna eremiter i skogen (?!) i flera veckor efteråt.

Igår skulle vi se på en skräckis. Vi stoppade bara i skivan i dvd:n och tittade på menyn sen flippade jag och Nicole ut så vi bytte till brölloppsduellen. Linnea var inte helt nöjd. När jag stod i köket och skivade fruktsallad fick jag nynna på time bandit (som sitter förjävligt hårt fast i min skalle) för att ha något annat att fokusera på huruvida det är en för eller nackdel att jag har en kniv i handen när jag är otroligt uppstressad över galna seriemördare. 

Idag var det samma visa. Stora skillnaden är att vi såg filmen. På landmarkarnas jävla storbildsskärm. Så. Jävla. Stressad. Hjälp.