Hejhejhej allihopa! Jag är tillbaka. Man kan ju fråga sig varför jag inte har bloggat på jättejätte-länge?
Är det för att jag har haft ett superduper-upptaget lov och veerkligen inte haft tid? Nej.
Är det för att jävlas med Karlsson, eftersom att jag vet att hennes hjärta blöder varje gång hon kollar min blogg och inte ser något nytt inlägg? (Överskattar jag min egen blogg nu?) Dubbelnej. Min blogg är skriven av ett geni och måste alltså vara genialisk.
Nåväl, är det så att jag har haft bristande inspiration? Nehej.
Är det så att jag har råkat få virus på bärbara datorn så att den blivit totalt ohanterlig? Nej. Eller jo, det har jag gjort. Elin fixar biffen. Men det är inte därför jag inte har bloggat!
Är det för att jag inte har något att säga? Naae, jag har alltid något att säga, det vet ni ju.

Anledningen till att jag inte har bloggat är.. (trumpetfanfar) min otroliga slöhet! Fantastiskt! Samt det faktum att jag tycks vara den enda sjuttonåringen som inte tycker att det är ett fantastiskt tidsfördriv att spendera timme efter timme framför datorskärmen medans strålningen sakta men säkert krymper ens stackars kvarvarande hjärnceller. Det känns mycket mer givande att ligga och jäsa i soffan och skrocka åt Cartmans små utbrott: "Määäääm". Japp.

Ser ni folk och fä, jag har tappat stinget.

Något annat än skrivandet jag tappat stinget på är det här med att sätta i linserna. Det är otroligt att det har börjat ta så länge igen. Och idiotlinserna sätter sig ut och in, dubbelvikta, på fel ställe eller inte alls. Min frustrationsnivå går i taket. Jag blir svinarg, drar en radda "men skärp dig då, fittjävla helvetteslinsjävel", sen känns det faktiskt lite bättre. Det är något som är så gött med att svära. När man är riktigt jävla irriterad och svordomarna bara rullar ut ur munnen. Gött? Jaa.