Jaha. Imorse var jag som vanligt lite oorganiserad, så min morgon slutade med grymt stressande iväg på cykel de tre kilometrarna som skiljer mig och de mer trafikerade busshållplatserna åt. Jag insåg själv att jag hade väldigt knappt om tid, så jag satte en jävla fart. Hela tiden med två böner till gud (eller vilken som helst högre makt det nu är som finns där uppe)
1. Låt mig hinna till bussen och
2. Låt mig inte trilla ner i ett dike tack vare snöslasket som täcker hela vägen

Det verkade lösa sig. Med två minuter till godo kommer jag glidandes mot hållplatsen med mycket god fart. Observerar att det står en massa folk i kuren, kollar på klockan, hinner bli en aning nöjd. Typ "jag hann fyfan vad bra jag äär". Börjar bromsa lite, tänker väl stanna lite smidigt, se totalt oberörd ut och absolut inte visa hur stressad och ansträngd jag är. Men det är här det börjar gå fel. Jag vet inte riktigt vad som händer men helt plötsligt: Pang! Ligger jag där på backen, mitt framför busskuren. Är så chockad, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ligger till och med kvar ett litet tag för att känna om detta verkligen är på riktigt. Självklart är det det! Sen reser jag mig skamset upp och kör undan cykeln. Så är det, det kan aldrig gå helt bra. Man får aldrig bli nöjd eller självgod. Bara att inse fakta.