Idag körde jag och pappa våran rutin. Den är en trygghet i sig. Om han en dag bryter den kommer jag stå där, chockad, breathless, totalt oventande om vart jag ska ta vägen sedan. Vad jag ska säga. Eller göra.

Jag: Vi fick tillbaka provet idag.
Pappa: Jaha, hur gick det då?
Jag: Gissa!
Pappa: VG?
Jag: Nä..
Pappa: G?
Jag: Näe! MVG!

När man läser ovanstående text kan man bilda sig många olika uppfattningar om mig. Jag tänkte täcka upp två av dem.
1. Man kan tro att jag får MVG ofta - det är inte en vardagsförteelse. Tro det eller ej, ni som dagligen erfarar mitt lysande intellekt.
2. Man kan tro att jag är väldigt barnslig - det är jag.

Självklart vet pappa vad som väntar varje gång han kliver in genom dörren och möts av "paaaaaaappaaaaaaaaaa" följt av ovanstående konversation. Den dyker ju aldrig upp annars. Men jag älskar att han spelar med varje gång, det är, av något outgrundlig anledning, viktigt för mig.

Nu vet ni det! Varsågod, håna.