Tittar på Wallander. I reklampausen gick pappa iväg en sväng. När det började igen skrek jag "nu börjar Wallander igen". Eller försökte skrika det i alla fall. Höjde rösten och spände stämbanden. Formade ord med tungan.

Men ut ur min min kom bara ett konstigt läte. Inga ord. Bara så brutalt pubertala strupljud. Min röst skenade ordentligt. Det var ett tåg som spårade ur. The voice was completely outta control kan man kanske säga.

Detta försätter mig i djupaste förtvivlan. Arton år gammal och målbrottet är i högform, inte på väg att överge mig på långa vägar. En karriär som speakerröst på bussen verkar omöjlig.