Ni vet när man går till bussen och ser att det står ett helt dagis som har varit och åkt skridskor och väntar för att kliva på? Alltså kön är seriöst tio meter lång och alla pratar i munnen på varandra. Det är sådana dagar jag på allvar överväger att gå och lägga mig i "50-kronorslådan" som alltid finns på rean på Vila och sova. (Tror man hade fått sova ostört för det är bara kräkfärgade linnen och konstiga glittertoppar där ändå) Men, till saken, detta händer alltid på de längsta dagarna. När man är trött som själve han-som-bor-i-helvettet och har ont i huvudet. Då är det givetvis ett dagis på bussen.

Min fråga är: varför måste jag stå i dessa situationer? Varför måste jag lämna mitt säte till dessa snoriga illbattingar? Mina argument är lika enkla som geniala.

1. Säg att dagisbarnen, för enkelhetens skull är mellan fyra och fem år gamla. Jag är snart nitton år gammal. Det innebär alltså att jag är cirka fyra gånger äldre än dem. Kommer det någon som är fyra gånger äldre än mig (19 x 4=76) en sjuttiosexåring så får jag självklart ge min plats åt denne. Min tes är alltså att samma princip bör gälla oavsett ålder. Tänk då om en tvååring är med på utflykten, då är jag ju nio gånger så gammal som barnet! Att jag måste stå hela resan är samma sak som att jag hade vägrat avvara min plats till en 171-åring! Det är ju sjukt!!!! Vilken hemsk människa gör inte det?! Vilken grym jävla kall värld vi lever i.


2. Ännu en gång, jag är äldre. Jag är trött i mina gamla skrumpna ben. Barnen är ändå så uppe i varv efter dagens äventyr att de inte kan sitta still utan far fram och tillbaka som små maskar, vilt skrikande. De hade haft så mycket roligare om de fick stå!