Varning för ett jävligt deppigt inlägg. Jävligt..

Jag kan inte hantera det här. Men jag vill inte prata om det. För det är någonting jag inte kan sätta fingret på. Och när jag ligger där i min säng på natten så känns det som att jag står på randen till ett stup, jag vet inte vad som kommer hända om jag tar steget ut över kanten och låter de där tankarna rusa genom huvudet. Men det gör fysiskt ont i mig bara jag snuddar vid ämnet. Jag orkar inte. Det känns som att det helvetesgapet är för stort, för djupt. Jag oroar mig på riktigt för hålet. Kommer jag någonsin komma upp om jag tar klivet ner? För det känns inte så.  För aldrig mer är två väldigt stora ord.

Jag har knappt accepterat att morfar är borta ännu. Jag har klamrat mig fast i förnekelsen. Jag har skjutit det ifrån mig, gång på gång, på gång. Alltid. Bara tanken på att det är så.. Att han är ett skelett nu, långt ned i jorden. Aldrig mer spela kula om enkronor och aldrig mer en björnkram. Aldrig mer hoppa av bussen och så sitter han där på bron och väntar. Aldrig mer handla på We-Hås. Aldrig mer äta nonstop, för det påminner för mycket om alla fina sommardagar. Aldrig mer. Aldrig någonsin igen ska jag få se dig. Och det, det gör så fruktansvärt ont.

Och farfar. Ett år av smärta. För alla. Att alltid vara så kluven. Att ha konstant dåligt samvete. Och att se honom försvinna på det sättet, framför våra ögon. Att inte kunna göra något. Och det har jag inte velat prata om med någon. Men det har tärt, det har förstört. Och visst, det var bättre att hans lidande tog slut men jag är en sån egoist. Jag vill sitta i köket i lägenheten och äta torr bulla och läsa Övertorneåposten bara en sista gång. Men aldrig mer. Aldrig, aldrig, aldrig.


Dom sa att man har ju alltid minnena kvar. Men jag har inte ens det, för alla minnen, hur fina, ljusa och lyckliga de än är leder bara till aldrig mer. Aldrig någonsin.