En sak som har stressat mig något fruktansvärt under hela min gymnasietid är den där djävla hetsen om vad man ska bli när man blir stor. Alltså om tre år var det då, sen blev det två och nu är det ett halvt. Liksom alla visste redan! En ska bli lärare, en ska bli tolk, en ska bli mäklare, en ska bli arkitekt, en ska bli frisör, en ska bli läkare, en ska bli trädgårdsmästare, en ska bli författare, en ska bli kock. Alla ba visste. Och jag har inte haft en jävla aning. Just nu känner jag väl mest att jag vill steka hamburgare ett tag.

Eller ja, drömmar har man väl alltid haft. Min kompis Maria ville bli traktor. Riktigt så högt har jag väl inte satsat. Men jag ville vara djurskötare på cirkus, hästtränare och möjligen en veterinär som aldrig behöver avliva söta små djur. Under gymnasiet har jag haft en enda idé, och den jurist-livbojen klamrade jag mig fast vid ett tag. Självklart inte allt för länge, jag är medveten om min egen begränsning och även om jag inte varit det så har det funnits gott om lärare och kloka medmänniskor som vänligt men bestämt förklarat det för mig. Tänkte bara säga det så ni slipper kommentera "ååh men du är så jävla blåst, du kmr aldrig klara det" eller "vet du hur höga betyg man måste ha?" Ja, jag vet. Ni behöver inte ens tänka det.

Så här har jag blåst omkring, gått samhälls helt i onödan när min karriär är helt uppenbar! Drömjobbet är ju solklart radiopratare. Tänk FunkyTown, Hej Domstol, Pang Prego. Betalt för att sitta och skrika dumma grejer i rikssänd radio. Va, där snackar vi verkligen living the dream! Jag brukar ju ofta få höra att min dumhet är underhållande. Och jag har hört min röst inspelad, och den låter riktigt konstig - vilket torde vara ett plus. Min face är ju inte TV-anpassad direkt. Säger inte att jag hade varit bra, men åååh cravings. Vilken dröm. Hade aldrig gått i pension.