Var hos folktandvården här om dagen, bara det anknyter ju fint till rubriken kan man tycka. När jag var liten hade jag inget problem alls med tandläkare, tyckte det var ganska chill för jag har aldrig haft hål så föräldrarna var alltid stolta och man fick alltid nån schysst pryl efteråt liksom, win win situation. Det var först i tonåren det slog slint i skallen och jag började tycka att det var läskigt och att alla som jobbade där var hemskt otrevliga- det förstnämnda kan såklart ha sin förklaring i att det var då jag på allvar upptäckte sockret och dess biverkningar.

Iallafall, här om dagen, glider in, rätt djärv, och allt går huuuuur bra som helst, tandläkaren är hur gullig som helst och det gör bara uthärdligt ont att ha dom där plastgrejerna i munnen, ni vet när dom tar kort. Blev kanske lite väl avslappnad, började kanske tänka lite väl kaxiga tankar som "det här är ju inget farligt, vadfan har jag vart rädd för?"

Då, mina vänner, då släpper Käftis bomben. Vi ska rycka ut båda mina visdomständer. Med flertalet bekantas dramatiska berättelser i åtanke blir jag tvungen att att släppa den jobbiga, men oundvikliga frågan: gör det ont? Kommer nedanför att beskriva min krishantering i tre enkla steg.

1. Tandis berättar att jag ska få en bedövningsspruta i tandköttet - börjar känna mig rätt stirrig, eftersom att jag knappt klarar av att ta blodprov och en sylvass nål upp i käften känns lite sådär.
2. Tandis berättar att man kan måsta sära på tandköttet för att komma åt - det svartnar lite framför ögonen, samtidigt som jag kämpar OERHÖRT hårt för att slippa mentala bilder.
3. Tandis berättar att man ibland måste hacka bort benbitar - här spyr jag en liten mini-spya liksom inne i munnen, men det är lugnt hörrni, behövde inte svälja det igen, gick bara till den där lilla spottkoppen och spottade ut det.

Nä okej, inga mini-spyor, men när den här bloggen har vart tyst ett tag igen så vet ni vad som har hänt. Vart jag har avlidit.