Imorse steg jag upp halv nio och slog på datorn, det var något väldigt viktigt. Det var Lars-biljetterna. LARS! LARS! LARS! Funderar på att citera Lasses värsta fan, Jennifer. Men då låter det bara LAAAAARSS ÄR GUUUUUUUUD, LARSSSSSSS ÄR ALLLLT LARS ÄR KUUUUUUUNG. LAAAAAAAARS LAAARS. Följt av dreggel. Förlåt Jennifer! Nästan! Men nästan där. Du är en Larsian. Du är överlarsianen.

Fan vad risigt inlägg! Kommer ändra det imorrn. Jag lovar. Och Lars är inte ens numero uno. Det finns större, bättre och definitivt vackrare. Förlåt, förlåt, förlåt Larsianen. Förlåt Izabel med. Du vet vem som är bäst.

Jag och Hanna håller ofta på med en besynnerlig liten "lek", eller vad man nu vill kalla den. Ingen vet hur den började, eller ens varför (men jag misstänker Hanna) men den håller oss sysselsatta. Den går helt enkelt ut på att vi frågar den varandra "hade du vart med mig om jag såg ut såhär?" medans vi gör en grimars, beskriver en sällsynt sjukdom som gör att man måste hålla armen på ett visst sätt eller pratar konstigt. Idag tog vi det till en ny nivå.

"Hanna.."
"Ja?"
"Om jag hade trillat av hästen och fått en hjärnskada så jag trodde att jag var en liten unge, alltså typ åtta år, hade du vart med mig då?"
"HAHAHAH ja! Fyfan vad kul!"

Och hon menar det! Värmer i hjärta och själ! Nej, nu gott folk ska jag nanna kudde, upp tidigt imorrn och boka biljetter. Adjöss.