Sitter här och skriver saker, lite i min egen värld. Plötsligt hörs ett ljud alldeles vid mitt öra. Ett litet surrflax.. En harkrank. ÅH GUD FÖRBANNAT när ska dom jävlarna gå i ide för vintern? Eller dö? Eller vad dom nu gör? Faen vad äckliga dom är. Enligt wikipedia kallar vi i norra Sverige dem för långbenskrankar. Någon? Det ska jag börja med. Kring Pite heter dom tydligen Kåggamoy, Karlsson, Lisa, bekräfta detta? För wikiälskling kan inte ha fel. No way. Inte om en liten insektsdjävul.

Min mobil har tagit självmord. Alltså inte min nya fina mobil, den har jag ju tappat i backen så till den milda grad mycket att den fick ett sammanbrott och fick åka in på lagning. Sen det hände, typ tre veckor innan skolan började så har jag fått använda min kära gamla w810i igen. Det har funkat relativt bra, trodde jag. Den fick följa med på lite olika aktiviter, typ åka karusell och rida km. Ja, jag trodde vi hade en fungerande deal faktiskt. Att vi på något plan hade en unik relation, sådär telefon och människa emellan. Men nej.

Hur vet jag att telefonen tog självmord? Jo, lördag natt mådde jag lite dåligt och hade därför arrangerat en sk. "spyhink" bredvid min säng. (Lite vatten och diskmedel i en skurhink) Somnar tydligen med telefonen i handen, vilket inte är ovanligt. Vaknar, utan att ha kräkts på morgonen och ska bara kolla vad det var för meddelande jag fick igår alldeles innan jag somnade. Men vart fan är telefonen? Ja, den brukar nästan varje natt falla ner på höger sida av sängen, så den hamnar mellan bädden och väggen. Inte där. En förskräcklig misstanke börjar ta form i mitt bakhuvud. Nej, det kan inte vara möjligt. Oddsen är så djävulskt små. Hinken var placerad med smala sidan ditåt, ganska långt ned. Det kan inte ha hänt. Vänder mig åt vänster och..
där
ligger
den.
Som ett lik i beck. Fast den flyter inte, har sjunkit till botten. För att äntligen få ro. Det var ett jävla självmord säger mini-gunvald i mitt huvud och sparkar till en hjärncell.

Obduktionsrapporten visar att mobilen har varit död ett bra tag. Fuktskademarkeringarna lyser så röda dom bara kan bli och det är bubblor i kameralinsen. Varför gjorde den så? Är jag så svår att leva med? Verkar inte bättre.

Hej alla fans och ett speciellt hej till dig karlsson! Fortsätt vädja till mitt ego, så får du snart ett inlägg om dagen!

Ibland när jag ska sova funderar jag på saker. Inte direkt världsproblem som svält och krig, tyvärr. Inte heller normala problem som jag borde klura ut genialiska lösningar på, som vad jag ska ta mig till efter gymnasiet eller vad jag ska laga för middag dagen efter. Nej, en sak jag brukar grubbla på är: om man fick skapa en helt ny pizza, alltså den ultimata godaste pizzan någonsin, vad skulle det då vara på den? Jag funderar på rökt lax, rödlök och potatis..  Och broccoli. Och choklad. Och potatissallad. Och mjölk. Jaha, hade det klarat sig i ugnen? Nej. Det hade blivit en fruktansvärd gegga.

En annan grej är det här med färger. Ingen kan väl skapa en helt ny färg? Bara se den framför sig, det går inte, det blir alltid någon nyans av en redan befintlig färg. Världsproblem. Jag har konsulterat min kära allvetare-expert Hanna angående detta, och hon finner också problemet högst frustrerande. Dessutom, om man nu mot förmodan skulle lyckas med uppgiften så kan man ju aldrig berätta för folk. Inte för att de skulle tro att man bara hittade på eller var galen som funderade på sådana saker, utan av den simpla anledningen att det går ju inte att beskriva den nya kulör man kommit fram till. Det går inte att måla den, för om den finns på penna är det nog en ganska väletablerad färg allaredan. Och om man ska beskriva den med ord så funkar det inte heller riktigt, eftersom att man då måste referera till en redan befintlig färg, typ "det är som en jätteljus nyans av grön, fast.." och då var det förstört.
Det är ett hårt liv.

Förresten så hatar jag att komma på rubriker, det dödar. Idag har jag lidit av feberyra och sovit fjorton timmar, men är ändå trött. Vill sova nu. Men oroa er inte, jag har inte svinis. Jag är tillbaka på benen i tid till min första dag till fem! Yay!

Jaha. Skräckfilmer och jag är inte en bra kombination, det är bevisat sedan länge. Har tillsammans med Hanna lyckats genomlida ett par stycken men det är inte nådigt.  Ändå plågar jag mig igenom det. Kikar fram bakom kudden. Rycker till vid alla plötsliga ljud eller rörelser. Men det är efteråt som är det värsta, när man måste vara rädd för clowner, speglar eller kristna eremiter i skogen (?!) i flera veckor efteråt.

Igår skulle vi se på en skräckis. Vi stoppade bara i skivan i dvd:n och tittade på menyn sen flippade jag och Nicole ut så vi bytte till brölloppsduellen. Linnea var inte helt nöjd. När jag stod i köket och skivade fruktsallad fick jag nynna på time bandit (som sitter förjävligt hårt fast i min skalle) för att ha något annat att fokusera på huruvida det är en för eller nackdel att jag har en kniv i handen när jag är otroligt uppstressad över galna seriemördare. 

Idag var det samma visa. Stora skillnaden är att vi såg filmen. På landmarkarnas jävla storbildsskärm. Så. Jävla. Stressad. Hjälp.