Jaha. Imorse var jag som vanligt lite oorganiserad, så min morgon slutade med grymt stressande iväg på cykel de tre kilometrarna som skiljer mig och de mer trafikerade busshållplatserna åt. Jag insåg själv att jag hade väldigt knappt om tid, så jag satte en jävla fart. Hela tiden med två böner till gud (eller vilken som helst högre makt det nu är som finns där uppe)
1. Låt mig hinna till bussen och
2. Låt mig inte trilla ner i ett dike tack vare snöslasket som täcker hela vägen

Det verkade lösa sig. Med två minuter till godo kommer jag glidandes mot hållplatsen med mycket god fart. Observerar att det står en massa folk i kuren, kollar på klockan, hinner bli en aning nöjd. Typ "jag hann fyfan vad bra jag äär". Börjar bromsa lite, tänker väl stanna lite smidigt, se totalt oberörd ut och absolut inte visa hur stressad och ansträngd jag är. Men det är här det börjar gå fel. Jag vet inte riktigt vad som händer men helt plötsligt: Pang! Ligger jag där på backen, mitt framför busskuren. Är så chockad, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ligger till och med kvar ett litet tag för att känna om detta verkligen är på riktigt. Självklart är det det! Sen reser jag mig skamset upp och kör undan cykeln. Så är det, det kan aldrig gå helt bra. Man får aldrig bli nöjd eller självgod. Bara att inse fakta.

Hanna kommer in genom ytterdörren, tittar på mig och säger "jaa, du ser faktiskt ganska sjuk ut". Alltså sjukdomssjuk, inte störd-sjuk. Lite senare drar hon fram en chokladkaka och börjar äta, när jag tackar nej då hon bjuder konstateras det "Herre gud! Du är verkligen sjuk!"
Så långt har det gått, ungefär.

En sak jag alltid har funderat på, ända sen barnsben är denna: Hur hade mitt liv sett ut om jag hade haft en älg? Om jag var den första jävel som lyckades fånga en vild älg och tämja den? Jag tänkte måla er en bild.

Tanken är att jag är ute i skogen och promenerar med Madicken, som nu är en tjock pensionär. Då hör jag ett konstigt ljud. Hjälp, vad är det?! Det visar sig vara en liten liten älgkalv som ligger skadeskjuten i ett dike. Mamman är död. Fast än alla varnar mig räddar jag den lille älgen och tillbringar dygnet runt i den box jag inrett åt honom. Alla hästarna kollar fascinerat på. De första dygnen är kritiska, och älgkalven (som jag förresten döper till Eskil) är väldigt rädd och tveksam. Men en underbar vänskap växer fram mellan oss under läkandeprocessen. När de kritiskaste dygnen är över är vi bästa polare. Till sist får Eskil börja gå i en liten skogshage med Madicken, som snart blir hans bästa vän. Oskiljaktiga.

Den spinkiga älgkalven växer flera centimeter varje dag! Oj, vad ståtlig han är.. När Eskil har växt klart så utbildas han på samma sätt som en unghäst. Tyvärr måste jag specialbeställa ett träns som passar kring hornen, men det är Essie självklart värd! När hans utbildningsnivå har blivit lite högre beger vi oss ut på tävlingsbanan. Framgången är ett faktum. Alla dressyrdomare är fascinerade över Eskils otroliga utstrålning och dessutom har han ett fantastiskt steg när han kliver på med sina långa ben. Hoppningen funkar också kalas då han kan slänga sig över i princip vilka hinder som helst.

När Eskil blir gammal tar jag med honom till skogen där han en gång blev hittad. Dramatisk musik spelas i bakgrunden. Do do do to do do dy. Madicken gnäggar hjärtskärande. Jag viskar "gå nu Eskil, du är fri.. Men glöm mig aldrig". Sen vänder jag mig om och går gråtandes mot bilen. Vinden blåser i mitt hår och får tårarna på mina kinder att rinna ännu snabbare. Just när jag ska sätta mig och köra iväg hör jag ett välbekand brölande! Det är Eskil! Åh! Han vägrar lämna mig! Han lastar in sig själv i transporten och vi kör hem igen. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv.

Bara en liten lös idé på hur det skulle kunna gå till typ. Sådära.

Titta jag är uppe! Chockerande.. Kolla klockan, serri.. Jag har ändå hunnit äta frukost och så vidare. Kvaliteten på mitt skrivande är nog till coh med lägre än vanligt, men den här uppdateringen var inte till för att bli bra, bara för att hela världen skulle ba shit kolla elin är vaken.

Kan iaf meddela vad jag läste i tidningen imorse: Luleå Kommun drar in jullunchen på alla skolor. Ja, en Elin inom mig blir lite upprörd. Shiesus vad trist ändå. Det kommer aldrig bli det samma. Visst, Eija och Mary och Stina-Märta eller vad dom där mattanterna på staren heter kan ju istället försöka servera blodpudding med tända ljus och små pyssliga dukar. Så får vi se hur glad alla blir. Woooho. Den andra upprörande neddragningen är att det inte längre kommer serveras ekologisk mjölk. Jaha. När det börjades med ekologisk mjölk är jag övertygad om att ledningen prediktade om hur bra det var och viktigt och jada jada, men nu säger dom bara att det är oviktigt och ska bort. Om dom slutar med lättmjölk då ihfngifdnmopgfjdfk brakar helvettet lös.

Älskar mitt liv just nu. Ty jag skall sova. Sova. Sova. Visst, det finns en del problem och en del saker som inte alls blir som jag tänkt mig. Men det spelar för tillfället ingen roll, för nu. Ska. Jag. Sova. Förtjusande.

Imorgon kommer en spännande grej på bloggen!

Förresten, har så groteskt mycket träningsvärk. Tänkte ba skryta lite sådära. Om det nu är något att skryta om. Bloggar om älgen imorgon, som bonus. Sicket äventyr. Tänkte avsluta detta meningslösa inlägg med ett citat ala Hanna (finns det skönare människa?! TVEKIS!)

"Du gillar katter, och jag gillar.. Prinsessor"
Det var max en vecka sen. MWEHE. Synd att typ ingen fattar.

Titta vad jag köpte på väg till stan från Helex! Fantastiskt, otroligt, underbart! Mjölk, i en 30cl-förpackning med skruvkork, för fem kronor endast! Som att jag någonsin igen kommer köpa en colaburk? Knappast! När man dricker mjölken kan man ju dessutom lådsas att man är nyttig, det är ett plus i kanten kan jag säga. Och kolla vad söt den är, dessutom. Dock så hoppas jag att norrmejerier snart kommer att lansera en variant med lättmjölk i, då är min lycka gjord. 

Jag hittade boven i dramat! Han stod i bröddisken på ica och väntade på att överfalla eventuella snattare..

La la la la la lala! Sitter här utanför NK:n med Karlsson och ska alldeles snart (seriöst) sätta igång med det fantastiska ämnesövergripande projektet om Luleås näringsliv. Det är en mardröm. Det mördar. Seer-i-öst. Hur fan ska man kunna få reda på allt som krävs?

Jag har en jättejättedålig hårdag, en sån som man verkligen vill sätta upp håret i en äcklig knut och bara lådsas att man är flintskallig. Men det går inte, för jag har ingen hårsnodd. Jaha gud, varför dödar du mig inte bara med en blixt istället? Om du nu är så god och allsmäktig?!

Dags för skvaller:
- Karlsson sitter och läser om hagamannen på wikipedia.
- Lisa är inte här?!
- Långis dansar tango i matsalen
- Cecilia stör mig
- Elin GO är den enda som sköter sig

Det finns stunder ändå, haha.
En del är ju förjävla goa, det måste man säga. Och en jävel på den där bilden är stördare än oss andra sammanlagt. Ni får till imorgon på er att gissa vem!