Jobbigt läge
Jobbig situation på Helex idag. Kan ju dela med mig, känns som det var längesen intressesmurfarna dansade för min skull!
Springer på bandet, har väl cirkus en halvtimmes joggande framför mig. Tänker glatt att jag ska titta på TV under tiden, eftersom att det lämpligt nog finns dylika apparater upphängda på väggen framför mig. Visserligen finns det en hel rad med TV:ar, men det är inte alla man kommer åt att titta på utan att låsa nacken kroniskt i någon sorts snedvriden vinkel. Enligt min bekvämlighetsfaktor så finns det två stycken att välja på.
Optimistiskt spanar jag in utbudet. Till vänster skådar jag Extreme Home Makeover, som trots sin vädigt uppenbara fejkhet alltid får mig att ta till lipen. Inga undantag. Inte så mycket för han Ty's skrikande och alla "hjälpsamma frivilliga bybor" som hjälper till när det är EN TIMME KVAR TILL FAMILJEN KOMMER OCH VI SKULLE HA TAGIT IN MÖBLERNA FÖR TRE TIMMAR SEN KOM IGEN NU VI GÖR DET FÖR DEN HÄR FINA FAMILJEN NUUU!!!!!!! Utan mer för att jag vet inte, det bara blir så.
Eftersom att jag har föga lust att grina samtidigt som jag springer vänder jag mig till alternativ nummer två, vilket visar sig vara: ett UR-program om äckliga småkryp. Seriöst, det var en evighetsekvens med spindlar som bar sina ägg under magen. Och det kryllade av dem.
Samtidigt känner jag en liten, svag oro (inte så mycket för att jag mår illa som för att det vore så otroligt typiskt mig) för att den halva av Jessikas Grand Deluxe som jag glatt klämde i mig en halvtimme tidigare ska komma upp på bandet.
Kan lätta era oroade hjärtan med att:
1) Extreme Homemakeover gick över medans jag fortfarande var enbart fuktig i ögonvrån
2) Jag spydde inte, men jag tycker mitt svett luktade lite Umami-dressing?
Tänkte googla en bild på Ty och en
på spindlarna och deras jävla mag-ägg
men det var ta mej fan helt vidrigt äckligt
så vill ni se det så är det bara att söka själva
.
Jag kan inte hantera det här. Men jag vill inte prata om det. För det är någonting jag inte kan sätta fingret på. Och när jag ligger där i min säng på natten så känns det som att jag står på randen till ett stup, jag vet inte vad som kommer hända om jag tar steget ut över kanten och låter de där tankarna rusa genom huvudet. Men det gör fysiskt ont i mig bara jag snuddar vid ämnet. Jag orkar inte. Det känns som att det helvetesgapet är för stort, för djupt. Jag oroar mig på riktigt för hålet. Kommer jag någonsin komma upp om jag tar klivet ner? För det känns inte så. För aldrig mer är två väldigt stora ord.
Jag har knappt accepterat att morfar är borta ännu. Jag har klamrat mig fast i förnekelsen. Jag har skjutit det ifrån mig, gång på gång, på gång. Alltid. Bara tanken på att det är så.. Att han är ett skelett nu, långt ned i jorden. Aldrig mer spela kula om enkronor och aldrig mer en björnkram. Aldrig mer hoppa av bussen och så sitter han där på bron och väntar. Aldrig mer handla på We-Hås. Aldrig mer äta nonstop, för det påminner för mycket om alla fina sommardagar. Aldrig mer. Aldrig någonsin igen ska jag få se dig. Och det, det gör så fruktansvärt ont.
Och farfar. Ett år av smärta. För alla. Att alltid vara så kluven. Att ha konstant dåligt samvete. Och att se honom försvinna på det sättet, framför våra ögon. Att inte kunna göra något. Och det har jag inte velat prata om med någon. Men det har tärt, det har förstört. Och visst, det var bättre att hans lidande tog slut men jag är en sån egoist. Jag vill sitta i köket i lägenheten och äta torr bulla och läsa Övertorneåposten bara en sista gång. Men aldrig mer. Aldrig, aldrig, aldrig.
Dom sa att man har ju alltid minnena kvar. Men jag har inte ens det, för alla minnen, hur fina, ljusa och lyckliga de än är leder bara till aldrig mer. Aldrig någonsin.
Hmm..
.
Skämt jag är fruktansvärt less på
Välkommen till min nya följetong:
Skämt jag är fruktansvärt less på!
(Del 1)
En make hjälper sin fru med ett lösenord till datorn, han knappar in: "MIN_SNOPP".
Frun faller ihop av skratt då datorn poppar upp felmeddelandet:
ERROR: NOT LONG ENOUGH
Hej alla glada
Ibland har jag verkligen inget att säga, vad tungt det är. Vill prestera. Vill vara er Kenza. Men Kenza sätter nog inte vispen fel i diskmaskinen och äter ett muffins för mycket och lämnar tv-spel på golvet. Nä, hejdå på er.
MVH
Inte-Kenza
Kärlek!
Men.. Någon i det här klassrummet luktar fruktansvärt gott! Tar mig friheten att anta att det är en person och inte en överhettad dator typ! Det luktar som en godis som jag årt (lite väl ofta) under de två synnerligen sorgliga år jag gick högstadie på Björx. Det luktar hallondödskalle-godis! Vem tog bort den ur standardsortimentet? Ser dom aldrig längre. Sorg.
Usch och fy
Det luktar illa från köket. Blodpudding eller möjligen pytt-i-panna, men det lutar åt blodpudding. Vilket är så jävla äckligt. Vilket mamma vet mycket väl att jag tycker. Har världens skitdag med ont i huvet, tio nya finnar och en gigantiskt hög med läxor och då lagar hon blodpudding?
Ni vet vad jag menar, det finns fan ingen partycrasher som den när man kommer hem och bjuds på äcklig mat. Det är det värsta av alla I-landsproblem.
Logiskt resonemang rörande lokaltrafiken
Min fråga är: varför måste jag stå i dessa situationer? Varför måste jag lämna mitt säte till dessa snoriga illbattingar? Mina argument är lika enkla som geniala.
1. Säg att dagisbarnen, för enkelhetens skull är mellan fyra och fem år gamla. Jag är snart nitton år gammal. Det innebär alltså att jag är cirka fyra gånger äldre än dem. Kommer det någon som är fyra gånger äldre än mig (19 x 4=76) en sjuttiosexåring så får jag självklart ge min plats åt denne. Min tes är alltså att samma princip bör gälla oavsett ålder. Tänk då om en tvååring är med på utflykten, då är jag ju nio gånger så gammal som barnet! Att jag måste stå hela resan är samma sak som att jag hade vägrat avvara min plats till en 171-åring! Det är ju sjukt!!!! Vilken hemsk människa gör inte det?! Vilken grym jävla kall värld vi lever i.
2. Ännu en gång, jag är äldre. Jag är trött i mina gamla skrumpna ben. Barnen är ändå så uppe i varv efter dagens äventyr att de inte kan sitta still utan far fram och tillbaka som små maskar, vilt skrikande. De hade haft så mycket roligare om de fick stå!
Den sämsta låten jag vet
Det finns en låt som får mig att må illa. Den sänder kalla kårar av obehag längs min ryggrad. Går någon och sjunger på den, då känner jag bara hur det rycker i mina krumma små fingrar. Får behärska impulsen att dra av mig mina skitiga sockar och mula ner dem i halsen på den stackars förvirrade själen. Skulle någon, gud förbjude, ha den som ringsignal så blir straffet omedelbart nackskott. Hårt? Möjligen. Rättvist? Ja.
Ni kanske undrar vilken låt jag talar om? Jo denna:
Men va? Serri? säger ni kanske nu. Kanske tänker ni "den som är så fin?". NEJ DET ÄR DEN INTE. Då säger vi så! På återseende!
Kärlek!
Jessika Hedlund, du är som green and garlic. Det är sant. Livet utan dig vore sannerligen som pommes utan GG ♥
Ps! Detta kanske låter konstigt i era öron.
Men vi har pratat om GG så många gånger att
jag tror att Jesslan kommer fatta detta alldeles utmärkt
