Igår tittade jag lite på Biggest Loser. Detta är ännu en sak som fascinerar skulle jag vilja säga. Eller frustrerar.. En av jättekvinnorna kliver upp på vågen och väntar förskräckt på domen.. Hur mycket väger hon? Spänningen är olidlig. Jag kommer självklart inte ihåg siffrorna då jag är förtidsdement, men inte var det lite inte.

Och jättekvinnan börjar gråta. Är det för att det äntligen har gått upp för henne att hon ska skämma ut sig i internationell tv? Är det för att hon är den fetaste kvinnan i byggnaden? Är det för att hennes son som står bredvid henne har blivit ett vandrande fläskberg? Nej, nej och dubbelnej.
När den smala programledaren frågar henne vad det är svarar hon "jag är fet. Jag inser det ju nu! Jag lider av fetma"

Då kände jag bara JAHA FATTAR DU DET NU?! Det har aldrig stört henne att hon inte tar sig in genom vanliga dörrar eller att inga kläder säljs i hennes storlek, det har hon inte märkt? Alla tusen tecken som hon måste ha stött på vardagligen tack vare sin övervikt? Nä, nä, nä. Sen bettar jag också på att man måste vara fet för att få vara med i Biggest Loser. Det måste liksom ha varit ett antagningskrav. Satt hon där hemma och undrade varför just hon skulle få vara den första smala som var med i BL?

Min slutsats är alltså, att eftersom att kvinnan omöjligen kan vara så brutalt, outhärdligt korkad så är det hela bara spel. Vilken gör hela tv-programmet meningslöst. Man vill ju se blod svett och tårar, på riktigt.

Vad jag önskar mig mest just nu är nog tjockt hår. Känner mig som en gammal gubbe som bara blir kortare, tjockare och tunnhårigare för var dag som går. Speciellt sen jag klippte mig. 

Så gimme gimme! Men inte löshår. Och jag vet inte om jag tror på de där bisarra strålningsgrejerna som ska ge en tjockare hår. Så det bästa hade varit om någon av mina extremt gudaktiga och renlevande vänner hade kunnat sända en bön till fadern där i det blå så han fixar biffen! Evigt tack till den som kirrar detta.

Jadu.. Vår tids värsta i-landsproblem måste vara när balsamet tar slut.. Seriöst, det finns inget värre på denna jord. Man står där i duschen och har schamponerat håret och allt, men sen när man ska ta balsam så är det.. Slut. Det är då man fattar att gud (eller vilka högre makter man nu väljer att tro på) har svikit en eller eventuellt hatar en, det kan variera från fall till fall. Sen måste man genomlida hela dagen efter med tovigt jävla äckelhår som bara blir till en enda trasselknut när man har det utsläppt. Och har man halsduk på sig, shit, då blir det inte nådigt när borsten sen ska fram och reda ut tovorna. Nä, fuck you gud. Fuck you.

Sen så har det där med att duscha blivit knepigt för mig. Dock bör jag väl tillägga att jag inte är något snusk, hur knepigt der än blir så ska jag fanimej tvätta mig. Men sen i fredags då jag åstadkom ett trevligt brännsår på vänster arm så har utmaningen nått nya divisioner! Nu måste man dessutom se till att hålla det jävla förbandet torrt. Det är fan omöjligt. Och såret, USCH?! Det svider och vätskar och är jävligt. Försökte flasha det för Cecilia men hon tyckte det var äckligt? Lisa, Elin GO och Långis tittade iallafall. Bra tjejer! Härda. Det är iallafall nasty och jag har fått ett plåster som ska sitta på en vecka typ. UH? Det kommer ju bli asäckligt. Men no worry, jag kommer pilla bort det imorgon.

Snabbt tilläggs-inlägg (kul ord!). Nu tror ni att jag är värsta intellektuell och samhällsansvarstagande och sitter och kollar nyheterna såhär istället för fejan. Naaae. Jag läser mest bloggar faktiskt, och inte seriösa bloggar heller. Roliga bloggar. Inte nå jävla Kenza eller Blondinbella heller. Dom är ju seriösa i och för sig, men ack så ytliga.. I alla fall, pappa berättade det där om rånet och eftersom att jag är en produkt av min generation så googlade jag det. Jajamän.

Känner ett sjukt abstinens efter köping! Speciellt när dom är på zoo.. Tobbe är nog ändå mannen i mitt liv.

jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra

Mina vänner, när man snittar cirka etthundrasextiofem centimeter i längd så är det inte lätt att utstråla styrka och tuffhet. Tro mig, jag har tappert försökt. Faktum är att jag verkar vara speciellt dålig på det, folk knuffar mig hit och dit i alla lägen. Men i det finns en situation där jag får flasha min makt. Detta sker i stallet när det är ponnyer och barn eller nybörjare inblandade..

Titta.. Im in charge. Vad händer med min mun dock?

Det kan vara olika situationer som skapar problem för stackarna, men oftast är det så simpelt som att hästen i fråga vägrar vända sig i spiltan. Ungen står där och drar och gnäller fram hästens namn i ett par minuter. Till sist börjar de låta gråtfärdiga. Då är det my time to shine! Man glider fram till spiltan och frågar "behöver du hjälp?", antingen med lite småcool eller med jättesnäll röst, beroende på vad det är för offer hästen har valt ut. Sen går man in, vänder kräket och går iväg. Nu kanske inte barnens ögon direkt glittrar av beundran, men vadå, man vet ju att de egentligen bara vill kyssa ens fötter.
Det roligaste av allt är när det är en längre eller större person som behöver hjälp. Då tittar de på en som om de tänkte "ofta du kommer klara det om inte jag gör det, dvärgjävel" Men HAHA! Det gör man. Det göööör man. Åh vad jag glänser.