Min mobil har tagit självmord. Alltså inte min nya fina mobil, den har jag ju tappat i backen så till den milda grad mycket att den fick ett sammanbrott och fick åka in på lagning. Sen det hände, typ tre veckor innan skolan började så har jag fått använda min kära gamla w810i igen. Det har funkat relativt bra, trodde jag. Den fick följa med på lite olika aktiviter, typ åka karusell och rida km. Ja, jag trodde vi hade en fungerande deal faktiskt. Att vi på något plan hade en unik relation, sådär telefon och människa emellan. Men nej.

Hur vet jag att telefonen tog självmord? Jo, lördag natt mådde jag lite dåligt och hade därför arrangerat en sk. "spyhink" bredvid min säng. (Lite vatten och diskmedel i en skurhink) Somnar tydligen med telefonen i handen, vilket inte är ovanligt. Vaknar, utan att ha kräkts på morgonen och ska bara kolla vad det var för meddelande jag fick igår alldeles innan jag somnade. Men vart fan är telefonen? Ja, den brukar nästan varje natt falla ner på höger sida av sängen, så den hamnar mellan bädden och väggen. Inte där. En förskräcklig misstanke börjar ta form i mitt bakhuvud. Nej, det kan inte vara möjligt. Oddsen är så djävulskt små. Hinken var placerad med smala sidan ditåt, ganska långt ned. Det kan inte ha hänt. Vänder mig åt vänster och..
där
ligger
den.
Som ett lik i beck. Fast den flyter inte, har sjunkit till botten. För att äntligen få ro. Det var ett jävla självmord säger mini-gunvald i mitt huvud och sparkar till en hjärncell.

Obduktionsrapporten visar att mobilen har varit död ett bra tag. Fuktskademarkeringarna lyser så röda dom bara kan bli och det är bubblor i kameralinsen. Varför gjorde den så? Är jag så svår att leva med? Verkar inte bättre.