Ett av de bästa blogginläggen någonsin. Man känner verkligen igen sig, eller är det bara jag och Schulman som gör så? Inte skriver barnböcker och brev möjligen, det är väl inte min grej. Men just de sex sista raderna är klockrent, seriöst, precis så är det! Oräkneliga är de gånger man har gått och sparkat med foten i backen och sagt blä eller skit eller nej för att slippa konfrontera ett pinsamt minne som ligger och trycker.

Har alltid tänkt blogga om just det, men när jag för länge sen hittade den bloggen så vart det lite förstört, vet ju att jag aldrig kommer skriva så bra. Schulman kan fan vara Sveriges bästa skribent! Och jag kan vara Sveriges sämsta, om man dömmer efter mina senaste prestationer. Skit samma att han ser lite galen ut..