Visste ni att jag har en fobi mot Digestive-kex? Efter den där scenen i filmjäveln Sherdil när hon gömmer sig i en spökstuga och hittar gamla Digestive och det är maskar på dom när hon tagit en tugga? Mår illa av de i denna sekund, har inte sett filmen sen jag var typ 10 men det är ett hjärnspöke jag aldrig verkar bli av med

MVH
ÄRRAD FÖR LIVET

Var hos folktandvården här om dagen, bara det anknyter ju fint till rubriken kan man tycka. När jag var liten hade jag inget problem alls med tandläkare, tyckte det var ganska chill för jag har aldrig haft hål så föräldrarna var alltid stolta och man fick alltid nån schysst pryl efteråt liksom, win win situation. Det var först i tonåren det slog slint i skallen och jag började tycka att det var läskigt och att alla som jobbade där var hemskt otrevliga- det förstnämnda kan såklart ha sin förklaring i att det var då jag på allvar upptäckte sockret och dess biverkningar.

Iallafall, här om dagen, glider in, rätt djärv, och allt går huuuuur bra som helst, tandläkaren är hur gullig som helst och det gör bara uthärdligt ont att ha dom där plastgrejerna i munnen, ni vet när dom tar kort. Blev kanske lite väl avslappnad, började kanske tänka lite väl kaxiga tankar som "det här är ju inget farligt, vadfan har jag vart rädd för?"

Då, mina vänner, då släpper Käftis bomben. Vi ska rycka ut båda mina visdomständer. Med flertalet bekantas dramatiska berättelser i åtanke blir jag tvungen att att släppa den jobbiga, men oundvikliga frågan: gör det ont? Kommer nedanför att beskriva min krishantering i tre enkla steg.

1. Tandis berättar att jag ska få en bedövningsspruta i tandköttet - börjar känna mig rätt stirrig, eftersom att jag knappt klarar av att ta blodprov och en sylvass nål upp i käften känns lite sådär.
2. Tandis berättar att man kan måsta sära på tandköttet för att komma åt - det svartnar lite framför ögonen, samtidigt som jag kämpar OERHÖRT hårt för att slippa mentala bilder.
3. Tandis berättar att man ibland måste hacka bort benbitar - här spyr jag en liten mini-spya liksom inne i munnen, men det är lugnt hörrni, behövde inte svälja det igen, gick bara till den där lilla spottkoppen och spottade ut det.

Nä okej, inga mini-spyor, men när den här bloggen har vart tyst ett tag igen så vet ni vad som har hänt. Vart jag har avlidit.

Tänkte verkligen rycka upp mig och ta tag i bloggandet. Tänkte, jag lovar. Men sen ville min bror spela lite Heroes och man vill ju inte vara en shitty syrra liksom. Snart flyger väl den lilla duvungen ut ur boet och jag får sitta här och spela single player som ett jävla mähä. Det gäller att passa på.

Tänkte verkligen rycka upp mig och ta tag i bloggandet. Tänkte, jag lovar. Men sen ville min bror spela lite Heroes och man vill ju inte vara en shitty syrra liksom. Snart flyger väl den lilla duvungen ut ur boet och jag får sitta här och spela single player som ett jävla mähä. Det gäller att passa på.

Gick ju himla bra det här med bloggandet. Jättejättebra gick det. Men jag är inte ens förvånad själv, är så himla upptagen med att hata mänskligheten för att ens ha tid att tänka på någon jävla blogg. Nån jävla bloggjävel.

Tänkte avreagera mig på lite zombies men det kommer inte gå för jag blir så himla psykad av mitt hår. Det luktar vitlök och brända däck. Det känns som att lukten bara knackar mig på axeln och när jag inte vänder mig om och svarar så liksom våldsdyker den in i min näsa och gottar sig in där. Den bara myser in sig så jag tillslut inte kan ignorera den längre.

Den bara våldtar min näsa.

Hej, jeg er tilbage. Vil gerne sige, at der vil være en frisk ny start, men jeg ved ikke bestille det der. Mit skøn er, at jeg vil kunne skrive om tre stillinger inden jeg lagde bloggen helt igen.

Men jeg gøre det for dig. Jeg tager en for holdet. Og for at fejre denne store dag, hvor jeg har valgt at skrive den fulde post på google-oversætter-dansk.

Det er alt for i dag, i morgen begynder tyngdekraften.

Hej allihopa! Har ni saknat mig? Klaaart ni har. Ni har gråtit och slitit ert hår och bett till gud och önskat till fallande stjärnor och delat kycklingben och blåst torra maskrosor och allt sånt där och det slog in. Jag är här igen.

Ikväll har jag varit med Izabel och Alice, vi gjorde en (himmelsk, måste jag säga) kladdkaka. Nog åt vi ganska duktigt av den, alltså väldigt väldigt ordentligt. Om vi säger såhär, tur att jag har mjukisbyxor på mig för en gångs skull. Det sista jag tänkte när jag reste mig upp var "fyfan nu har jag ätit så mycket jag mår illa igen".. Hela vägen hem ba äuuuuhh kör försiktigt och så kommer jag in genom dörren och pappa säger "Elin det finns bullar i påsen där, ta en"

Tur att man är en jävla hjälte